Minnet….

Jag kommer så väl ihåg det. Den dagen jag satt och höll dig i handen på akuten i Kalix. En överdos och kylan höll på att ta dig ifrån oss. När egentligen allt hopp var ute, så fann din kropp av någon mirakulös anledning styrka att överleva. Det dröjde dock inte länge förrän du var där igen. Men återigen klarade du dig undan döden. Och denna gång var det din tur att få visa vem du är, hur rolig och lättsam du var att ha omkring sig. Varenda stund med dig var så uppskattad och man tog inte en dag förgivet. Det var så jävla fint att ha dig i livet. 


Men så kom den perioden, som dom flesta vet kommer att komma. Men den överrumplade dig och du var inte beredd på hur svårt det skulle bli. För det hade ju gått så lätt fram till dess. 


Någonstans inom mig visste jag att den här tiden var den sista vi skulle få med dig. Och det gjorde så ont varje gång jag såg dig. För jag kände det så starkt! 


Sen kom den dagen. Den där som man aldrig vill ska komma. När polisen kommer och meddelar att man hittat dig, avliden. 

Det var som tusen käftsmällar på en och samma gång, det gick inte att ta in samtidigt som allt man hoppats skulle bli igen, rasade i bitar. 


Jag kommer aldrig skuldbelägga någon för de val du gjorde. Jag måste acceptera och erkänna de fel och brister du hade för att kunna gå vidare. Men jag kommer också alltid komma ihåg dina bra sidor, dina fantastiska egenskaper och ditt sätt att vara på när vi fick ha DIG med oss. 


Och jag kommer alltid sakna dig. För jag tror oavsett vad, så när man förlorar ett syskon, så går en del av en sönder. Den delen går att fixa och snygga till, men sprickorna och lagningen kommer alltid synas. Och jag kommer aldrig dölja för någon hur det varit, hur skit man mått och hur ont det gjort. Men jag kommer också alltid säga hur otrolig du var! 

För vi som kände dig David, vi vet precis hur bra du var! 


(null)