Minnet

För det mesta går det bra.. Men ibland kan man sitta och göra det mest normala och mitt i allt träffar det faktum att aldrig mer kunna se, prata med eller krama din storebror som en kniv i bröstet. Hela kroppen fylla igen av den där känslan, som en kall dusch och du kan inte riktigt bestämma att den bara ska stängas av. Det kommer liksom lite hela tiden. 

Idag vid middagen blev en sådan gång. Jag satt och åt och tänkte att såsen till köttet ändå blev bra, men att jag inte hade satt i lök som jag gjorde förra gången. Då kom minnet tillbaka från en av alla dom gånger som David lagade lunch åt gubbarna i garaget. Hur han hade gjort en löksås och Emmy som avskyr lök hade tyckt att såsen var så god. Jag kommer liksom ihåg hur han lös upp över det faktum att Emmy älskade hans mat. Han var en så duktig kock, allt han gjorde blev så fruktansvärt gott. 

Jag tillåter mig själv också att bli ledsen en stund och barnen förstår ibland varför jag blir det. Gör dom inte det så försöker jag förklara och svara på deras många frågor. Ibland känner jag verkligen att jag måste skriva ut det jag känner, det är ju inte så att jag kan gå ut och skrika av mig lite. Då måste man nog befinna sig i en lite mindre befolkad miljö! 

Emelie