En tid…

Något som jag lärt mig här i livet är att inte ge för mycket av mig själv till något som aldrig kommer ge tillbaka detsamma! Jag känner att jag hamnat i ett sånt läge litegrann, att det känns som att vissa verkligen vill vrida ur en som en jäkla trasa, för att sedan bara släppa en och gå vidare till nästa. 

Det är svårt för mig att förklara mer detaljerat än så, men låt mig säga såhär långt, att det inte handlar om personer i min nära krets som får mig att känna dessa "gupp". 

Jag har verkligen världens finaste vänner och familj som pushar mig och ger mig stöd och råd precis när jag behöver det! 

Men något som jag också lagt märke till väldigt mycket är att jag nu känner av att min storebror inte är med oss längre här på jorden. Det har jag ju såklart vetat hela tiden, men nu börjar det verkligen som landa i huvudet och jag kan känna väldigt mycket ibland. Det känns faktiskt som att en liten del av en själv inte finns mer. Jag tror att när man har syskon, så finns det delar av dig i dom också. Att man är länkad till varandra liksom.

Jag vet inte alls vad jag svamlar om nu, men det känns skönt att få gråta och skriva. Även om det är rätt osammanhängande ibland..