Fyra veckor

Av saknad

Av ilska 

Av frustration 

Av kärlek

Av glädje för det som varit 

Av ledsamhet för det som inte blev

Av minnen

Av bilder och filmer

Jag tror att varenda känsla man kan känna har passerat genom en under dessa fyra veckor. Jag förstår, men ändå inte. 

Efter begravningen kom en känsla av att jag kunde andas igen. Jag var nästan rädd att änns känna så, som att jag skulle behöva känna skam över mina känslor. För hur reagerar en människa på sorg och saknad? Reagerar vi alla på samma sätt? 

Svaret är ändå rätt enkelt, men för många så svårt att acceptera, att vi alla reagerar så olika och vi kommer aldrig känna exakt vad en annan människa känner. Vi är alla olika och unika. 

Begravningen var som slutet på ett kapitel och början på ett nytt. Det tar inte slut där, som många kanske känner eller tror. Jag känner att där fortsätter vi. Vi börjar ett nytt kapitel, inte en ny bok. För dom vi förlorar finns med oss och det kommer forma oss som människor. Vi utvecklas hela tiden och därför tar det inte slut. 

Idag känner jag mig lite mer ledsen och påverkad, igår kände jag mig lite mer stark och självförtroendet var bra. Idag är det inte riktigt så. Jag förstår att det kommer vara upp och nedgångar, speciellt när man bearbetar en sorg som denna. Den känns så overklig, så orimlig. David ska ju inte vara död, han ska ju vara här. Han ska jävlas med barnen och lägga sina små dryga kommentarer och han ska vara ren. Han drömde om att få en större stuga att bo i och leva ett drogfritt liv. Varför blev det då såhär? 

Svaret är alldeles för långt och jag vet inte riktigt hur jag ska få ner allt det i skrift. Någon dag kanske, men inte idag. Jag har lovat min storebror att hans historia inte ska blekna, den ska inte få försvinna. Hans liv var inte meningslöst. Men för att kunna berätta hans historia så måste jag berätta en del av min historia. Och det innebär också en del av min lillebrors, mammas och pappas histora.

Jag vill att detta ska bli en del av mig som gör mig stark och som kanske får mig att sticka ut ur mängden, på ett bra sätt. Jag vill inte att detta blir en del av mig som är raderad. Jag vet att den är förändrad, den är skadad och ärrad, men den är också vacker och kärleksfull.

Min hjärna hoppar mellan tusen funderingar idag och jag känner för det mesta att idag blev det så himla rörigt. Men det är okej! Det måste det få vara.