Om.

Jag har vägrat att tänka ’om jag bara’. För jag vet att vi som familj gjorde allt och lite till för att han skulle orka kämpa. 

Jag känner på ett så märkligt sätt, så mycket ro. Ibland tror jag att det inte bara är mina egna känslor, utan Davids känslor som på något sätt kanaliseras genom mig. Hur sjukt och flummigt låter inte det? Jag vet, jag tycker det själv! Men det är verkligen det enda sättet jag kan förklara känslan.

Livet rullar på precis som det ska, men jag känner ändå att jag har ett hål i bröstet. Det känns tomt på den plats som han brukade fylla. Jag vet att med tiden kommer det bli lättare och lättare. Men vissa stunder känns det ganska tufft. Även fast jag också känner att jag fungerar ganska bra, jag mår egentligen bra, men jag bär på en sorg. Jag vill däremot inte att sorgen ska äta upp mig, jag vill kunna skratta och vara glad, för det är sån jag är! 

Den här förlusten har förändrat en del inom mig, den har satt sina spår och gett mig nya sett att se på saker. Men jag är fortfarande jag, Emelie. 

Barnen är fantastiska, dom hjälper en att bearbeta känslor och tankar och skjuter inte undan det. Idag när vi åt middag frågade Edith vad vi tyckte var bäst med David. Så vi alla fick svara på den frågan. Barnen är så kloka, så empatiska och godhjärtade. Mina guldklimpar. 

Jag vet att David är med oss hela tiden, ibland känner man av det mer. Idag har jag känt en närhet och det ger mig ett lugn, en känsla av frid. Tacksam för det.